Jag tänker på hur annorlunda alla lever nu när de sociala medierna är inblandade överallt. Det är vanligt att se nyblivna mammor som tittar ner på mobilen istället för att titta på sin bebis.Det är väldigt vanligt att träffas och äta ute och sitta och titta i sina mobiler istället för att prata med varandra.. Denna veckan som gått har jag fått fem olika frierier från män som hittat mig på sociala medier.. De är från olika länder, några från Sverige och andra utomlands. Det är ingen av dem som känner mig utan alla har bara sett mina bilder och har fått för sig att de skulle vilja leva resten av livet med mig. Det känns ju jättemärkligt.. Lite smickrande är det väl, men mest märkligt. Jag har inte träffat mer än en person som jag pratat med på sociala medier.. När jag skulle träffa honom var jag så nervös så jag visste inte vart jag skulle ta vägen.. Jag kom från ett förhållande där min man kunde stänga in mig i ett rum under en hel dag, eller slänga ut mig på gatan i pyjamas utan nycklar, pengar och mobil.. När han gjorde det satte jag mig i något hörn nånstans så att ingen skulle se mig.. Jag skämdes över att bli utslängd, istället för att bli arg.. Jag var hjärntvättad att jag inte var värd något alls.. Och ibland var jag bara helt apatisk.. Man blir sån efter många, många år i ett destruktivt förhållande..
Nu hade jag i alla fall sagt ja till en träff med en kille som jag pratat med över mobilen.. Jag var supernervös och när han skulle ge mig en kram så räckte jag istället fram handen.. Vi gick på en promenad och jag tänkte hela tiden.. Hjälp vad fin han är! Hjälp vad ung han är! Oj,vad trevlig han är! Han var verkligen supertrevlig. Det var ljusår ifrån vad jag var van vid och han märkte ju att jag var nervös.När vi kom tillbaka dit vi börjat promenaden så sa han att det inte verkade som om jag var så intresserad. Jag tog mod till mig och sa att det var jättekul att träffa honom och att jag visst var det..
Jag har tagit mig ur det destruktiva förhållandet.. Jag kämpar som en galning med att tänka att jag duger som jag är,jag är inte värdelös.. Jag är precis lika viktig som alla andra.. Det tar tid att lära känna mig själv igen.. Jag har blivit nästintill utplånad av 14 års långsam hjärntvätt.. Nu är jag här i Sverige och lever för dagen.. Jag ramlar ner i svackor ibland men jag tar mig upp igen. Det finns nog mycket sorg i mina ögon men jag börjar känna mer och mer glädje.. Jag har en underbar familj som alltid finns där och jättefina vänner.
Ta vara på varandra!
Kram
Du är grym Carina som tog dig ur det förhållandet. Har haft liknande erfarenhet o det tar tid att läka. Man får ta en dag i taget. Underbart att du är ute och träffar folk❤️😘